Då Taksin attackerade Chiang Mai 1774 upptäckte han att det fanns en del laotiska ämbetsmän i burmesernas styrkor. Han skrev därefter en mycket skarpt formulerad protest till Vientiane som en mission bestående av sex ämbetsmän tog med sig till Vientiane. I brevet klagades det över att Vientiane inte levt upp till det tidigare traktatet med Siam. Siameserna hotade med att Taksin kunde bli tvungen att attackera Vientiane om inte Siribunyasarn skickade förnödenheter till honom under de förestående kampanjerna mot Burma. Dessutom krävde man att en laotisk styrka skulle kämpa på den siamesiska sidan.

I sitt svar, som skrevs den 23 mars 1775, förklarade Siribunyasarn att ha gjort sitt bästa för att leva upp till traktatet, men hade tvingats hjälpa burmeserna då de hade några av hans barn och ämbetsmän som gisslan. Han lovade att leva upp till traktatet men kunde bara göra det i hemlighet intill gisslan var i säkerhet. Han bad därför Siam att hjälpa till om någon ur gisslan lyckades fly och tog sig in på siamesiskt territorium. Siribunyasarns svarsbrev till Taksin innehöll också stöd från höga hovfunktionärer och överstepatriarken i den laotiska munkorden.

Se även avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet."

Taksins svar från den 31 maj 1775 var nu mer än försonande. Hotet om en attack på Vientiane drogs tillbaka då en tillfångatagen burmesisk officer bekräftade vad Siribunyasarn sagt. Taksin uttryckte nu en önskan om att hämnas på Burma, enligt traktatet från 1771, för burmesernas behandling av Vientiane. För att kunna genomföra en sådan kampanj förklarade Taksin att han behövde pengar, elefanter, hästar och soldater. Om Vientiane kunde bidra med detta lovade Taksin att rädda gisslan i Ava. Detta meddelande skickades åtföljt av en mängd gåvor, mestadels i form av textilier men även två gevär.

I Siribunyasarns svar på det sista brevet erbjöd han sin dotter till Taksin, men förklarade att hon måste både hämtas på plats och eskorteras till Thonburi. Han erbjöd också Siam 500 oxkärror ris, men även dessa måste siameserna hämta själva. Vad det angick det militära så begärde han 2 000 gevär av siameserna för att kunna bidra med trupper.

Uppenbart insåg Siribunyasarn hur starkt Siam var, men hans svar indikerar att han ville betraktas som likvärdig i sina relationer med Taksin. Han har säkert känt sig tvungen att acceptera vissa av de siamesiska kraven på grund av Siams stora militära styrka, men han ville också skaffa sig högre status genom att gifta bort sin dotter till Taksin.

Siribunyasarns dotter Kham Waen คำแว่น (1769-1809), som senare blev kung Rama I:s hustru, är känd som Chao Chom Waen เจ้าจอมแว่น. Det kommer mera om henne litet längre fram i artikeln ”Krig mot de laotiska staterna 1778-1779.”

Taksins svar på detta brev från september 1775 var även denna gång vänligt. Han bekräftade att en mission skulle komma till Vientiane och hämta prinsessan och de 500 vagnslasterna med ris. De 2 000 gevären skulle också skickas och dessutom skulle man ha med sig instruktörer för att lära de laotiska soldaterna att använda dem. Taksin berättade också att den siamesiska armén snart stod beredd att anfalla själva Ava.

Det här brevet är det sista i denna intressanta korrespondens som bevarats. Kontakterna mellan Vientiane och Siam bröts dock snart. Kanske beroende på en rapport från Luang Prabang att Vientiane återigen samarbetade med burmeserna. Den senare kung Chulalongkorn har gett sin syn på motivet till Taksins handlingar. Enligt honom handlade det inte om någon vänskap på lika fot mellan Siam och Vientiane, utan bara om att i sinom tid få bragt Vientiane under siamesisk kontroll.

Taksin hade inte haft några större förhoppningar om att få de tidigare omtalade hästarna av Vientiane och var inte uppriktigt intresserad av att gifta sig med Siribunyasarns dotter, även om han uppgav sig villig att acceptera henne. Förmodligen hade Taksin bara ett mål för ögat och det var att stärka Siam. Kommande händelser styrker detta antagande.