Innan jag berättar min version av följande händelser vill jag poängtera att den burmesiska versionen skiljer sig starkt från nedanstående version;

Som ett led i kampanjen mot en av Burmas väpnade etniska minoritetsgrupperna gick omkring 900 burmesiska armésoldater in på thailändskt territorium fredagen den 9 februari 2001. Enligt thailändska källor förföljde de omkring 600 shanrebeller. Striderna inträffade på en bergsrygg vid en thailändsk gränspost med beteckningen 9631 nära en plats vid namn Ban Pang Noon (Ban Pang Nun) บ้านปางนุ่น. Bergsryggen låg cirka en kilometer inne på thailändskt område.

Det burmesiska anfallet kom då de flesta av de thailändska soldaterna vid gränsposten var frånvarande. De som var kvar bjöd hårt motstånd och störde den burmesiska jakten på rebellerna. Thailändarna höll stånd i fyra timmar innan deras ammunition tog slut och de var tvungna att retirera. Här finns det källor som hävdar att striderna krävde 14 burmesiska soldaters liv och att omkring 30 hade sårats. Varifrån dessa siffror kommer vet jag ej.

Lördagen den 10 februari försökte en thailändsk styrka återerövra gränsposten. Burmeserna som då var upptagna med strider mot shanrebellerna blev uppenbart överraskade och tvingades dra sig tillbaka. Den här gången, säger samma källa som jag nämnt här ovan, att burmeserna förlorade 17 soldater och att mer än 60 sårades. På den thailändska sidan hade ingen dödats och endast 7 hade sårats. Liksom tidigare vet jag inte varifrån dessa siffror kommer från.

På söndagsmorgonen den 11 februari anföll burmeserna på nytt. Den här gången med en ännu större styrka och både stridsvagnar och artilleri användes av båda sidor. Burmeserna anföll det lokala thailändska militära högkvarteret och möttes av motstånd från det thailändska flygvapnet. Då burmeserna insåg att de riskerade att drabbas av stora förluster då thailändska förstärkningar var på väg drevs de ännu en gång ut från thailändskt territorium. Klockan 19.30 inleddes en vapenvila.

Senare samma kväll bröts vapenvilan då burmeserna gick till attack med en 2 000 man stor styrka. Man sköt på varandra med artilleri över gränsen och det thailändska flygvapnet ingrep på nytt i striderna.

Återigen kommer min oidentifierade källa med påståendet om att burmeserna ännu en gång led stora förluster och att minst 12 soldater stupade. En annan källa talar om 10 döda burmesiska soldater och att Burmas militärregering valde att inte kommentera händelsen. Det rapporterades senare om att 5 civila hade dödats och att dussintals hade skadats under striderna.

Burmeserna bestämde sig nu för att skicka minst 30 flygplan av typen F-7 เอฟ-7 till den thailändska gränsen. Endast 6 flygplan kom till användning och de visade sig vara mycket ineffektiva. När det thailändska flygvapnet attackerade de burmesiska ställningarna fick de av någon anledning ingen hjälp av sitt eget flygvapen. Till sist avtog striderna och de dog efter hand ut. Båda sidor skickade dock förstärkningar till gränsområdet och situationen var mycket spänd.

Onsdagen den 21 februari bröt det ut nya strider mellan burmeserna och shanrebellerna nära den thailändska gränsen. Detta samtidigt som spänningarna ökade i gränsområdet nära staden Mae Sai. Shan State Army กองทัพรัฐฉาน (SSA) har kämpat mot den burmesiska regeringen i årtionden för att få till stånd en självständig shanstat och Burma har anklagat Thailand för att ge moraliskt och militärt stöd till rebellerna.

På onsdagen bekräftade premiärminister Thaksin också att det förekom strider på burmesiskt territorium och försäkrade att de thailändska styrkorna skulle garantera säkerheten för den thailändska befolkningen som var bosatt utmed gränsen. Gränsövergången vid Mae Sai hade stängts på grund av oron över burmesernas ökade närvaro vid gränsen och risken för nya fientligheter. Även den thailändska militären hade ökat sin närvaro i området.

Samtalen veckan innan för att minska spänningarna vid gränsen hade misslyckats då båda sidor krävde kompensation för förlorade liv och skadad egendom. Burma hade också krävt att gränsdragningsproblemet skulle lösas innan några trupper skulle dras tillbaka. USA gick ut med en varning till sina medborgare att iaktta försiktighet om de vistades i gränsområdet.

En framstående burmesisk dissidentgrupp slog fast att gränsstriderna visade att den burmesiska regimen utgjorde ett allvarligt hot mot regionens stabilitet. Gruppen menade att den burmesiska juntan inte respekterade Thailands suveränitet och att konflikterna skulle fortsätta intill Burma fick ett demokratiskt styre. "Demokrati kommer inte bara att lösa gränskonflikten utan också andra stora problem såsom droghandeln, flyktingfrågan och den illegala immigrationen," sade gruppen.